Vad behöver vi uppmärksamma och hur ska vi tänka vid en prövning av ansökan om undantag från terrängkörningslagen? Utifrån erfarenheter och gemensamma diskussioner har vi formulerat en rad ståndpunkter utifrån gällande lagstiftning och Naturvårdsverkets handbok. Dessa ståndpunkter har vi samlat på denna sida.
En färdväg bör vara en sträcka, från A till B och redovisas på en karta. Projektgruppen menar att en färdväg inte kan omfatta ett helt område annat än i undantagsfall. Det finns många aspekter på hur du granskar en ansökt färdväg.
För att länsstyrelsen ska ge undantag från terrängkörningslagen krävs ett särskilt skäl. Funktionsnedsättning är ett exempel på särskilt skäl. Det finns en mängd olika särskilda skäl som vi presenterar och har ett resonemang kring. Observera att detta är projektgruppens synpunkter och att vi alla arbetar i de norra delarna landet.
Vid prövningen av en ansökan ska du alltid bedöma både färdväg och särskilda skäl. Du bör pröva färdvägens lämplighet även om sökanden inte har ett särskilt skäl.
Beslutet kan överklagas och domstolen kan göra bedömningen att särskilt skäl finns. Då är det angeläget att färdvägen är prövad.
Naturtyp och markförhållanden har stor betydelse för bedömning om undantag från terrängkörningslagen kan ges. Vi har listat ett antal naturtyper och kort skrivit ned vad som är bra att “tänka på” för olika förhållanden. Denna lista är inte fullständig, vi hoppas få hjälp med kompletteringar. Detta gäller framför allt förhållandena i södra Sverige eftersom projektgruppen främst har erfarenheter från de norra delarna av landet.
I vissa fall kan det vara lämpligt att i samband med prövning av terrängkörning även pröva mot annan lagstiftning, till exempel samråd enligt 12 kap. 6§ miljöbalken eller ordningslagen vid tävling.
Var går gränsen mellan en permanent och en tillfällig motorbana? När behövs dispens från länsstyrelsen och när ska en motorbana anmälas till kommunen? Vi har sammanställt kortfattat vad som gäller.
Vad gäller för motorbanor, tävlingar och event? (pdf)
Det går att sampröva tillstånd för vapen på terrängfordon med dispens för terrängkörning (23 § jaktförordningen tillsammans med barmarkskörning enligt 2 § terrängkörningslagen och 12 § terrängkörningsförordningen). Håll dock koll på handläggnings-/delegationsordning så att den handläggare som ansvarar för ärendena verkligen är behörig i båda fallen. Det är lämpligt att handlägga frågorna i varsitt ärende som sedan kan avslutas med ett gemensamt beslut.
För de personer som vi beviljar dispens för terrängkörning i samband med jakt är det rimligt att också bevilja tillstånd för att ta med sig vapen på fordonet. Detta gör vi enligt jaktlagstiftningen. Jägare får dock ta med sig vapen på terränggående fordon utan tillstånd när de kör på allmän eller enskild väg (plogad eller oplogad) samt när de transporterar ut fällt vilt.
Tänk på att samprövningen resulterar i ett enda beslut som omfattar flera lagstiftningar. Därför är det viktigt att respektive ärende får ett separat diarienummer. Till exempel 523 för terrängkörning och 218 för jaktförordningen. Sker jakten i ett naturreservat kan även 521 vara aktuellt. Det underlättar vid uppföljning av vårt arbete.
En permanent rullstolsburen person med bestående rörelsehinder (läkarintyg krävs) får bedriva jakt från motordrivet fordon (även bil) under förutsättning att motorn är avstängd (20 § 4p. Jaktförordningen).
Undantaget gäller dock inte jakt efter vilda fåglar, björn, varg, järv, lo, utter, bäver, mård, iller, skogshare, sälar, valar, fladdermöss eller annat vilt som är markerat med N, n eller F i bilagan till artskyddsförordningen (2007:845). Detta förutsätter att personen har dispens från terrängkörningsförbudet.