Det är relativt vanligt att tillsynsmyndigheten tar emot tips om överträdelser när det gäller områdesskydd. Hur ska du agera när någon hör av sig till dig? Vilka frågor är viktiga att ställa? När är det dags att öppna ett ärende? Här försöker vi reda ut dessa frågetecken.
Tips kan komma in till tillsynsmyndigheten på många sätt: via brev, e-post, telefon eller som egen iakttagelse. Vad behöver tillsynsmyndigheten tänka på i sammanhanget? Det är inte alltid lätt att komma ihåg att ställa de rätta följdfrågorna. Till din hjälp har vi tagit fram en checklista med förslag på lämpliga frågor.
Ladda ned Tjänsteanteckning vid inkommande telefontips (docx)
Gör följande innan du öppnar ett ärende:
När ska ett ärende öppnas?
De anmälningar som görs till tillsynsmyndigheten inom naturtillsyn bör kallas tips. Det beror på att de skiljer sig från den typ av anmälningar som kan vara aktuella inom miljöskydd eller vattenverksamhet. De sistnämnda är en form av klagomål där en enskild har talerätt.
Naturtillsyn omfattar endast tillsyn över allmänna intressen. En enskild anmälare kan alltså inte medverka eller ha synpunkter på tillsynen mer än att personen lämnar tips till myndigheten om vad som har inträffat. Därefter är det helt och hållet tillsynsmyndighetens uppgift att driva ärendet vidare. Det är viktigt att det blir tydligt gentemot tipsaren och de som är berörda av tillsynen.
Ibland får myndigheten förfrågningar via telefon eller e-post om en viss åtgärd kräver tillstånd eller dispens på en viss utpekad plats. Myndigheten kan inte ge bindande besked för framtiden (”förhandsbesked”) vid en sådan fråga. Du ska också undvika att lämna besked som kan uppfattas som bindande. Myndigheten ska alltså inte öppna ett tillsynsärende och fatta beslut vid sådana förfrågningar.
Det är upp till den enskilde att på egen risk avgöra om hen vill utföra en åtgärd och åberopa att åtgärden inte omfattas av tillstånds- eller dispensplikt. Myndigheten ska dock ge så tydliga råd som möjligt som hjälper den enskilde att inte göra fel från första början.
Inom ramen för serviceskyldigheten ska vi upplysa om vad lagstiftningen och praxis säger. Upplysningarna ska vara allmänna men naturligtvis ha knyta an till frågeställarens enskilda fall. Utifrån den allmänna upplysningen om lag och praxis som vi kan ge får frågeställaren sedan avgöra hur hen vill gå vidare. Så långt som möjligt ska vi inte resonera kring det enskilda fallet, även om det kan vara svårt att undvika vid muntlig kontakt med frågeställaren. Vi får inte föregripa en eventuellt kommande prövning och inte ge dubbla budskap. Det kan till exempel vara att vi i ett inledande skede säger att det troligen inte är några problem, men när saken sedan väl prövas blir det ett avslag.
Är frågan helt solklar, exempelvis om det handlar om att bygga ett nytt bostadshus inom ett strandskydd, finns naturligtvis inget som hindrar oss från att meddela att det inte är möjligt. I andra fall kan det vara svårt att bedöma eller dra gränsen utan att se platsen eller ha tillgång till ansökningshandlingar. Då bör vi vara försiktiga med vad vi svarar. Oavsett om svaret lämnas muntligen eller skriftligen måste svaret formuleras så att det inte ger intrycket av att det handlar om ett beslut. Bedömer vi det som oklart om åtgärden kräver tillstånd eller dispens bör vi rekommendera frågeställaren att ansöka så att vi får pröva frågan formellt. Då kan vi exempelvis fatta beslut om avvisning om vi kommer fram till att tillstånd eller dispens inte krävs.
Vi kan inte göra en prövning utan att det faktiskt finns en ansökan att ta ställning till. Det vill säga vi ska inte på eget initiativ hantera en förfrågan som en ansökan. Om det är osäkert vad frågeställaren vill, ska vi naturligtvis fråga.
Om åtgärden påbörjas utan nödvändigt tillstånd eller dispens (men först då), kan vi vidta tillsynsåtgärder. Förbud är inte möjligt i förebyggande syfte. Det finns inget anmälningsförfarande i 7 eller 8 kap. motsvarande det som finns för miljöfarlig verksamhet (9 kap.), vattenverksamhet (11 kap.) och 12:6-samråd.
