Enligt Prop. 1997/98:45 (del 2, s 133) definieras hushållsförbrukning som användning av vatten för hushållsändamål, bad, tvätt och rengöring i villor och lantgårdar. Vidare innefattas vattning av kreatur, mjölkbehandling och annat vanligt lantbruksgöromål. Dit hör också vattentäkter för bevattning av trädgård, som huvudsakligen är avsedd för eget behov. Med trädgård avses köksträdgård och inte till exempel bevattning av gräsmatta. Enligt förarbetena kan också vattentäkt för mindre hantverk omfattas. Däremot räknas inte som husbehovsförbrukning användning av vattnet för en industri, handelsträdgård eller tvättinrättning och inte heller för jordbruksbevattning. Undantag från tillståndsplikten för vattentäkter för husbehovsförbrukning infördes i äldre vattenlagen (1918:435) och behölls även i vattenlagen (1983:291), trots att det då fanns förslag att ändra till hushållsförbrukning (prop. 1981/82:130, s. 430 f.). Bestämmelsen inarbetades i miljöbalken utan någon ändring i sak. Någon volymbegränsning kan inte utläsas av lagtext eller förarbeten.
En verksamhet som bedrivs utan tillstånd enligt undantaget i 11 kap. 11 § miljöbalken är inte automatiskt undantagen kravet på egenkontroll i 26 kap. 19 § miljöbalken, eftersom det enligt 11 kap. 11 § miljöbalken inte behöver vara uppenbart att inga allmänna eller enskilda intressen skadas. Det man kan tänka är att egenkontrollens omfattning varierar beroende på om det är tillståndspliktigt eller inte. En rimlighetsbedömning behöver alltså göras, se även förordning (1998:901) om verksamhetsutövarens egenkontroll. Undantaget gäller även om verksamheten riskerar att till exempel påverka beslutade miljökvalitetsnormer eller skyddade områden, baserat på utfallet i Mark- och miljööverdomstolen i dom M 1853-20 från december år 2020. En verksamhet som bedrivs enligt 11 kap. 11§ miljöbalken omfattas dock fortfarande av balkens allmänna hänsynsregler med mera enligt 2 kap. miljöbalken, där bland annat kontroll av omgivningspåverkan ingår.
Mark- och miljööverdomstolen konstaterade i dom M 1853-20 att den vattenbortledning som verksamheten bedriver omfattas av undantaget för husbehovsförbrukning och därför inte är tillståndspliktigt, trots sin storlek på 99 300 m3. Enligt Mark- och miljööverdomstolen i M 1853-20 kan det finnas skäl för lagstiftaren att se över tillståndspliktens utformning. Bestämmelsen utgör dock inte något hinder för tillsynsmyndigheten att ingripa eller för verksamhetsutövaren att självmant ansöka om tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken.
Jordbruksverket anger att skälet till att det finns ett undantag för jordbrukets husbehovsförsörjning inte är att vattenuttag till djur skulle innebära en liten påverkan utan att lagstiftaren tillmäter jordbruket en särskild betydelse. Detta kommer till uttryck även i 3 kap. 4 § miljöbalken.