Kommunicering handlar om att den som är mottagare av ett föreläggande ska få möjlighet att ta del av beslutsunderlaget. Krav på kommunicering gäller det material som tillförts ärendet av någon annan än den beslutet riktas mot.
Kommunicering behövs när till exempel utredningsuppgifter tillkommit och då det är nödvändigt att förankra punkterna i föreläggande eller förbud med mottagaren. Eventuellt vite ska också kommuniceras. Kommunicering kan vara ett bra sätt att undvika onödiga överklaganden. Vid kommunicering kan det även komma fram att mottagaren redan vidtagit nödvändiga åtgärder. Då kan tillsynsärendet avslutas. I samband med kommuniceringen kan det inträffa att mottagaren inser allvaret och utför begärda åtgärder utan att myndigheten behöver förelägga.
Förvaltningslagen ställer vissa grundläggande krav på kommunicering (se 25 § förvaltningslagen). Kraven gäller när det är fråga om myndighetsutövning, vilket det alltid är vid ett föreläggande eller förbud. Det gäller för en uppgift som har tillförts ärendet av annan. Det som mottagaren redan känner till sedan tidigare och upplysts om behöver inte kommuniceras. Uppgifter om vilka lagregler som gäller och kunskaper om naturen som myndigheten har, är inte att se som uppgifter som har tillförts ärendet av annan. Sådana uppgifter behöver inte kommuniceras.
Om man ska kommunicera så ska mottagaren få tillfälle att yttra sig. Mottagaren behöver inte delges. Myndigheten har fullgjort sina skyldigheter om man skickat kommuniceringen med vanlig post- eller till en e-mailadress. Mottagaren bör få skälig tid (ofta cirka två veckor) och ett sista svarsdatum bör naturligtvis anges.
Det finns undantag från plikten att kommunicera (se 25 § i förvaltningslagen). Flera undantag är inte aktuella för ärenden om vattenverksamhet enligt miljöbalken. Det finns emellertid undantag för brådskande fall (3 p.).
När du ska kommunicera om föreläggande och förbud är det bra att tänka på följande: